Just nu bubblar det i kroppen. Det är som en sten har släppts från mitt bröst. Senaste månaderna har jag varit så stressad. Det känns som att jag sedan i augusti jäktat genom livet – inte haft en stund över för att hämta andan och inte fått en chans att vara i nuet och uppskatta livet och det som händer här och nu. Utan jag har bara tänkt framåt hela tiden, försökt lägga morgondagens livspussel för att få ihop min tid – och ändå inte räckt till. Jag har inte kunnat stänga- eller slappna av.
Är en så jävla tvekande människa, just den lasten blir ännu mer framträdande när jag är stressad – då kan jag knappt bestämma vad jag ska äta till middag. Ska jag äta spagetti och köttfärssås eller är det godare med en thaisallad? Vad är nyttigast? Undra om de har salmalax i den matbutiken? Vad är Markus sugen på? Eller kyckling? Ska vi beställa Foodra istället? Vad hette det där stället som hade bra indisk mat? Fast jag är ju egentligen sugen på köttfärssås. Haha, och så håller jag på sådär.
Men efter mycket velande har jag äntligen bestämt mig. Och ju mer omställningen börjar sjunka in desto gladare och lugnare känner jag mig.
Det här beslutet tog jag inte en dag försent. Ni vet känslan när man velat över något, haft ångest för att man tagit fel beslut och sedan känns det bara 100 % rätt ända ut i fingerspetsen. Precis den känslan.