Jag ska stänga dörrar eller en egentligen är det en sådan där tung jäkla gammal massiv ekdörr i ett gammalt hus, som har svält genom åren. Den går inte att få igen hur många gånger du än försöker trycka igen den och så fort du vänder dig om hör du hur den går upp igen. Så nu återstår bara en rejäl sista kraftansträngning med våld.
Vad har ni för nyårslöfte? Här är mitt!
Nej, vet ni vad – nu måste jag sluta springa i samma spår. Det känns som att jag varit ute och sprungit i samma bana – runt, runt, runt i ett år snart. Jag kommer aldrig i mål. Men jag kan inte sluta springa. Det spelar ingen roll hur många nya bättre löpslingor jag möter på vägen, jag ger dem inte en chans. Jag fortsätter att älta och nöta i samma gamla spår som ger mig absolut ingenting. Ingenting, jag blir bara mindre och mindre för varje gång.
Det spelar ingen roll hur jobbigt det kommer att vara. För att gå vidare måste jag ta mig fan snöra av mig skorna, kasta de i diket. Stänga dörren och börja löpa likt Bolt åt andra hållet, så långt bort jag kan. Så långt bort mitt hjärta behöver för att det automatiskt inte ska springa tillbaka till samma träsk och fastna där igen. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det känns som jag står och traskar i ett hav av kvicksand. Jag kan inte ta mig ur och ju mer jag trampar desto djupare sjunker jag. Och ibland när jag är nära kanten till land och jag är på väg upp ur skiten, dras jag lika snabbt ner igen.